Vaxholms Kustartilleriregementes och Amfibieregementets

KAMRATFÖRENINGEN VAPENBRÖDERNA

Sveriges äldsta militära kamratförening

KA HISTORIK 1902-2000

Kustartilleriets historik

Sammanställt av Sten Munck af Rosenschöld
2020-01-11

Innehållsförteckning

Kustartilleriets ursprung – fästningarna

Fästningar har funnits runt våra kuster i mer än 1000 år. Beroende på vilka landskap som under olika perioder har tillhört Sverige har deras uppgift varit att avslå fientligt anfall samt att skydda flottans baser och de bakomliggande städerna. 

Några fästningar som haft stor betydelse bör nämnas:

Carlstens fästning, eller som man ofta säger Marstrands fästning. Den är kanske den mest imponerande fästning vi har haft. Den är byggd i tre perioder 1660 – 1672, 1680 – 1716, 1834 – 1851. 1882 utgick den som fästning men användes av Ka som stabsplats och som grupperingsplats för en Ksrr till 1993.

Nya Älvsborgs fästning, byggd 1652 – 1677, utgick 1868 som fästning. Samtidigt började en diskussion om Göteborgs skydd från sjösidan. 1878 års befästningskommission framförde i sitt betänkande förslag om anläggandet av ett fort i Västerberget vid Käringberget, vilket kom att heta Oscar II fort. Detta påbörjades 1899 och var färdigställt 1907. Förbanden i Göta Älvs inlopp benämndes Älvsborgs fästning. 

Drottningskärs kastell, beläget på västra sidan av huvudinloppet till Karlskrona, byggt 1680 – 1724, utgick som fästning 1895.

Kungsholms fort, beläget på östra sidan av huvudinloppet till Karlskrona, också påbörjat 1680, blev betydligt större och mer påkostat än Drottningskär. Vid mitten av 1800-talet kom den räfflade kanonen. Den massiva rundkulan av järn byttes mot spetsiga projektiler. Detta ökade träffsäkerheten och verkan av det enskilda skottet blev avsevärt större, särskilt sedan de försetts med sprängladdning. Granaten var född. Dessa kunde på kort tid rasera även tjocka murar vilket en provskjutning mot Vaxholms kastell övertygande bevisade. På Kungsholmsfort förseddes därför befästningsverken med tjocka jordvallar. Det har funnits bemanning på KH-fort fram till våra dagar, alltså i mer än 350 år.

Fredriksborgs fästning, på norra delen av Värmdö vid östra sidan av Oxdjupet, byggt 1724 – 1735.

Oskar-Fredriksborgs fort, beläget på Rindö mitt emot Fredriksborgs fästning vid Oxdjupet, byggt 1866 -1867. Strax nordväst om fästningen Oskar-Fredriksborg byggdes Byviksfortet. Det var bestyckats med 4 st 12 cm pjäser.

Vaxholms kastell och Rindö redutt. Kastellet var en modern fästning när den började byggas i mitten av 1600-talet men som den moderna vapenutvecklingen hade gjort omodern när den stod färdig 1863. Provskjutning anordnades 1872 med slätborrade  38 centimeters kanoner från John Ericsson och  24 cm räfflade kanoner på pansarbåten Hildur. Från John Ericson sköt man ett skott med en massiv rund kula, som gav ett märke i muren. Från Hildur sköt man tre projektiler och den tredje trängde igenom hela muren. Fästningarnas tid var förbi.

Rindö redutt är belägen på Rindös västra udde och byggdes för att komplettera Vaxholms kastell i försvaret av inloppet till Stockholm via Kodjupet och Norra Vaxholmsfjärden i norr. Den kunde genom sin höga placering på udden behärska sektorn i norr och nordost och skydda kastellet med kanoneld. Framför Rindö redutt byggdes 12. Batteriet med 4 st 15,2 cm pjäser M/98 i torn. 12:e batteriet byggdes i mitten av 1870-talet och avvecklades 1933.

Tiden före Första Världskriget - Kustartilleriets tillkomst och utveckling

1880-talet – Kustartilleriets tillkomst

I slutet på 1800-talet ledde en ökad medvetenhet om Sveriges säkerhetspolitiska situation efter omvälvningarna på kontinenten och riskerna med det under 1800-talet försummade försvaret  till en omfattande studieverksamhet. Generalstaben diskuterade de olika strategiska grunderna för Sveriges försvar i olika krigsfall.

En av slutsatserna var behovet av en stark flotta med ett system av befästa operationsbaser. Utöver Stockholm och Karlskrona diskuterades en i Göteborg och en på Gotland och sekundära baser i Härnösand och Luleå.

Detta ledde till att fästningsartilleriet skildes från fältartilleriet och skapandet av Vaxholms artillerikår, dock fortfarande tillhörigt lantförsvarsdepartementet. Karlskrona artillerikår var en del av flottan och ingick således i sjöförsvarsdepartementet. Benämningen ”kustartilleri” användes officiellt första gången under en riksdagsdebatt 1892. I 1892 års betänkande ansåg man att uppgifterna för kustfästningarna i Vaxholm, Karlskrona och den blivande Älvsborgs fästning i Göteborg borde vara

  • Skydd av flottans baser
  • Skydd av bakomliggande städer

Den 1 november 1901 beslutade Konung Oscar II att kustartilleriet skulle inrättas som ett vapenslag inom sjöförsvarsdepartementet från den 1 januari 1902. Kustartilleriet bestod då av  Vaxholms- och Oscar-Fredriksborgs, Karlskrona och Älvsborgs fästningar samt Fårösunds och Hörningholms kustpositioner, den senare belägen i Södertäljeinloppet. Med ”fästning” förstås ett ”fästningsområde”. Kustartilleriet organiserades på två regementen, Vaxholms- och Karlskrona kustartilleriregemente. Fårösund skulle ingå som ett detachement till regementet i Vaxholm

1902 – 1914 Uppbyggnaden och Första Världskriget

1905 upplöstes unionen med Norge och Sveriges säkerhetspolitiska situation förändrades. Detta ledde till att cheferna för Generalstaben och Flottans stab ålades att upprätta en gemensam operationsplan, vilket aldrig hade skett tidigare. Unionsupplösningen stärkte behovet av ett detachement ur Kustflottan och en fast och skyddad operationsbas i Göteborg. Man pekade också på att Karlskrona örlogshamn var olämplig som huvudbas och att det var bättre att utnyttja Stockholms skärgård.

Försvarsbeslutet 1914 hade sin utgångspunkt i 1906 års försvarsplan, där kustförsvaret fick utökade uppgifter. Utöver de tidigare skulle även andra operationsbaser skyddas liksom andra viktiga platser såsom huvudstaden och andra viktiga sjöhandelsstäder. Kustartilleriet kom att växa.

Beslutet innebar en utflyttning av försvaret i Vaxholms fästning till den s.k. Yttre linjen, anläggandet av Hemsö fästning, byggandet av tunga 30,5 cm haubitsbatterier i Vaxholm och Karlskrona och anskaffning av rörligt hästanspänt artilleri. Älvsborgs, Hörningholms och Fårösunds fästningar bibehölls på en låg nivå. En minposition i Luleå upprättades 1915 tillsammans med en provisorisk minspärr i Ångermanälvens mynning. 1916 påbörjades befästningsarbetena i Härnösandsområdet och på Siaröfortet i Furusundsleden och snart därefter på Ängsholmsfortet, d.v.s den Yttre linjen. 1917 införlivades Hemsö fästning i rikets befästningsverk.

Mellankrigstiden - Fästningarna växer

Efter kriget var behovet av sociala reformer stort och kustartilleriet fick order om att avbryta arbeten enligt 1914 års plan med undantag för vissa fort i Vaxholms Yttre linje och ett fort i Hemsö fästning. Fårösunds fästning lades ner 1919. En försvarsrevision tillsatt 1919 ansåg att 1914 års plan skulle fullföljas. Den framhöll 1923 att kustfästningarnas uppgift att skydda flottans operationsbaser och spärra inloppen till viktiga orter alltjämt skulle gälla. Erforderliga besparingar skulle ske genom att vissa anläggningar lades i materielberedskap, utan i fredstid utbildad personal.

Försvarsbeslutet 1925 blev en kompromiss. Vaxholms fästning skulle behållas, utom den Inre linjen, som skulle läggas ner. Karlskrona fästning skulle finnas kvar, Älvsborgs och Hemsö fästningar liksom de rörliga förbanden skulle läggas i materielreserv. Hörningholms fästning och Luleå kustposition lades ner 1927. Tillgång till luftvärnsartilleri ökades något. För arméns del lades 17 regementen ner och utbildningstiden för värnpliktiga minskades drastiskt och utbildningskontingenterna halverades. Den fast anställda personalen reducerades med en tredjedel. Regeringen ville att detta skulle bli ett föredöme för andra länder i Europa. Mellanstatliga tvister skulle lösas via Nationernas förbund. Inga andra länder följde Sveriges exempel. I Europa hade återupprustningen i lönndom redan börjat.

Mycket snart kom man till insikt om att riksdagsbeslutet 1925 var grundat på alltför optimistiska antaganden om utvecklingen i Europa. Allt fler röster höjdes för en revison av försvarsrevisionen. Detta ledde till 1930 års försvarskommission som kom att arbeta i sex år. I denna gavs ytterligare eftertryck åt uppgiften för kustartilleriet att utöver det viktiga skyddet av sjöstridskrafternas baser även kunna försvara viktiga kustområden. Detta krävde tillgång till fasta spärrförband och rörliga artilleriförband med operativ rörlighet.

Minvapnets utveckling ledde till större möjligheter att skydda skärgårdsområdena från fientligt inträngande och för en angripare att med minor spärra utloppslederna från våra basområden. De taktiskt/operativt uppträdande sjöstridskrafterna krävde basering i hela skärgårdsområdet, vilket förstärkte kravet på att kustartilleristridskrafterna skulle byggas ut så nära ledernas utlopp i havsbandet som möjligt.

En utflyttning av fast kustartilleri till Havsbandslinjen efterfrågades av flottan för att denna skulle erhålla skydd för sina operationer innanför skärgårdsbarriären. 1933 lämnade Marinstaben förslag om att bygga tungt artilleri på Söderarm, Korsö, Mellsten och Öja (Landsort). I avvaktan på att försvarsberedningen blev klar beviljades medel ur den s.k. Palmquistska fonden och Havsbandslinjen påbörjades omgående att byggas varvid pjäser från Vaxholms fästning inklusive Oscar Fredriksborg grupperades i Havsbandslinjen.

Intresset för Göteborg var svalt. Krigsfall Ryssland var det som dominerade tänkandet och Västkusten låg i lä. Inga åtgärder föreslogs av försvarskommissionen avseende Älvsborgs fästning trots att en utflyttning hade rekognoscerats redan 1933. Intresset för Gotland var betydligt större och Krigsmakten ansåg att beslutet om nedläggning av Fårösund hade skett utan att denna hade tillfrågats. Slutsatsen blev att ett fast försvar av Fårösund borde återuppbyggas med mineringar och tungt artilleri som inloppsförsvar till Fårösundsbassängen. Dessutom ville försvarskommissionen förstärka öns försvar med två långskjutande rörliga kustartilleribatterier.

Oron för att en angripare tidigt under ett krig skulle spärra Södra Kvarken var också påtaglig. Detta borde mötas med mineringar och rörligt kustartilleri i Öregrundsområdet. Försvarskommittén påpekade också att med en större tillgång till rörligt kustartilleri skulle ett bättre skydd kunna ges åt östra Blekinge och Skåne. I Skåne skulle tyngden i försvaret åvila förband ur Armén och kustartilleriet.

Försvarsbeslutet 1936 innebar för kustartilleriets del:

  • Omfattande slutlig utbyggnad av Havsbandslinjen i Stockholms skärgård
  • Förstärkning av försvaret i Karlskrona fästning med bl.a. tungt artilleri
  • Anskaffning av tungt rörligt kustartilleri för förstärkning av Öregrunds, Karlshamns och Öresundsområdena
  • Fast försvar av norra Gotland och rörligt långskjutande kustartilleri på ön
  • Bibehållande av Hemsö fästning i materielreserv
  • Förstärkning av luftvärnet.

Upprustningen av kustartilleriet genomfördes från 1937 mycket snabbare än vad försvarsbeslutet 1936 avsåg, bl.a. påbörjades utbyggnaden av fasta batterier med pjäser från pansarskepp vid Trelleborg och Ystad 1938 och av två batterier i Karlskrona östra skärgård 1939.

Snart skulle man också få tänka om när det gällde synen på Västkusten och Älvsborgs fästning. 1939 års riksdag beslutade om en utflyttning till Havsbandslinjen även där och Älvsborgs fästning återuppbyggdes i en ny skepnad.

Samtidigt förändrades Sveriges säkerhetspolitiska situation dramatiskt. Tysklands, Italiens och Japans aggressiva expansionspolitik kunde varken Nationernas förbund eller enskilda länders diplomatiska ansträngningar rå på. I Sverige arbetades frenetiskt med verkställandet av 1936 års fredsbeslut men ännu levde hoppet om en fredlig lösning.

Andra Världskriget, beredskap, tillväxt

Förstärkt försvarsberedskap anbefalldes den 26 augusti 1939 och beredskapsförstärkning från den 3 september. Vid krigsutbrottet mellan Sovjetunionen och Finland i november inkallades ytterligare årsklasser så att 60 % av tillgången var utnyttjad.

Försvarsstaben beslutade med anledning av det förändrade militärpolitiska läget  efter Sovjetunionens anfall på Finland att ett fast batteri skulle anläggas på St Roten i Ålands hav. Batteriet stod klart under hösten 1940. Det fick en strategisk uppgift – att försvåra framträngande mot Södra Kvarken. Batteriet kompletterades med utlagda okontrollerbara mineringar.

Det fasta artilleri som sattes upp runt kusten utgjordes i huvudsak av pjäser i lager från utrangerade eller moderniserade fartyg samt ka-pjäser som varit grupperade på indragna platser, t ex på Rindö och O II fort. Utflyttning till Havsbandslinjerna forcerades. Pjäserna var trots sin ålderdom av god kvalité och räckvidd. En språngartad utökning av artilleripjäsernas räckvidd hade skett under slutet av 1800-talet på grund av ammunitionens utveckling.

Den 9 april 1940 fanns inte en soldat i Hälsingborg. Ett rörligt 10,5 cm kabatt M/24 anlände den 10 på morgonen. Då hade man lyckats spärra hamnen.

Den 25 april beslutades om anläggandet av ett fast 15,2 cm kabatt norr om Hälsingborg i Djuramåsa. Detta blev tack vare tillgång till beslagtagna pjäser stridsberett inom 5 veckor. Anmälan om klart för strid skedde den 7 juni. En fantastisk bragd !

Det fanns alltså ett antal klara eller nästan klara ka-pjäser hos Bofors, som var beställda av utlandet. Sammanlagt levererade Bofors 1938 – 1940 fyra ombyggda 21 cm, 19 st 15 cm och sex ombyggda 12 cm kanoner, utöver ett stort antal 40 och 75 mm luftvärnskanoner till kustartilleriet. Snart ansågs behovet av fasta batterier vara täckt förutom ett antal lätta batterier.

Motsvarande beslagtagna pjäser, som de som utnyttjades för batteri Roten och Hälsingborg, utnyttjades också för att bygga ett tungt batteri på Björkö på norra sidan av Göta Älvs utlopp om fyra pjäser, klart i juli 1942 och batteri Tjurkö i Karlskronas inlopp, också klart sommaren 1942.

För att skapa rörligt tungt kustartilleri hade enligt 1936 års försvarsbeslut beställts 9 st 15,2 cm pj M/37. Dessa levererades 1939 och 1940 och tre batterier var insatsberedda sommaren 1940. Men ytterligare tungt rörligt artilleri borde tillföras. Det tillgodosågs genom att 14 st 15,2 cm rörliga pjäser M/37B, ursprungligen beställda av Armén, istället tillfördes kustartilleriet. I gengäld skulle dessa förband vara beredda att vid behov förstärka Arméns divisionsartilleri, vilket blev en ny dimension och uppgift för kustartilleriet.

En annan anskaffning av rörligt kustartilleri tillkom på ett märkligt sätt. Specialmaskiner AB i Göteborg var generalagent för Skodawerke i Pilsen, Tjeckoslovakien. Företaget kontaktade 1939 Marinförvaltningens artilleriavdelning och erbjöd sex rörliga 21 cm kanoner  mot betalning i råvara, nickel eller andra metaller. Detta kunde inte medges och ärendet gick i stå. Under tiden kom Tyskland att kontrollera Tjeckoslovakien. Genom utrikesdepartementets försorg kunde ett kontrakt skrivas i mars 1942 som omfattade nio pjäser med ammunition för leverans under 1944. De första tre pjäserna anlände till Göteborgs hamn i mars 1944 och de övriga sex under april och maj. Tre batterier organiserades och ingick i krigsorganisationen senare samma år.

I jämförelse med de rörliga batterier som innehöll 15,2 cm pjäs M/37 var 21 cm batterierna inte att anse som taktiskt rörliga utan flyttbara. Förbanden erhöll uppgifter på alla kustavsnitt från Strömstad till Kalix. Förberedda ställningar byggdes ut på ett tjugotal ställen med pjäsfundament och skyddsrum för s-plats. Antalet rekognoserade grupperingsplatser från Kalix – Strömstad var för 15-batterier 136 st och för 21 cm batterier 36 st. 21 cm batterierna kom att ingå i krigsorganisationen fram till början av 1980-talet. De hade bl.a. uppgifter i Öresundsområdet.

Minvapnet hade från början en självklar plats i spärrförbanden. Redan kort efter krigsutbrottet hade flera viktiga inlopp kunnat täckas med mineringar. I försvarsbeslutet 1942 beviljades ytterligare medel för utbyggnad av mineringar.

Kustartilleriet blev också ansvarigt för luftvärnsskyddet av Flottans baser och ankarplatser. 75 mm och 40 mm lvartillerikompanier organiserade i Stockholms skärgård, i Göteborg och Härnösand samt i Fårösund. I slutet av kriget levererades 19 st lvakan 10,5 cm M/42 pjäser.

Under krigets gång byggdes ett stort antal 57 mm fasta batterier för försvar av inlopp och mineringar. Många av dessa pjäser kom från Flottan.

Ledningsförhållanden ändrades. En överbefälhavare hade tillsatts 1939. Försvarsbeslutet 1936 innebar också att en chef för Armén och en chef för Marinen inrättades, en chef för Flygvapnet fanns redan. Chefen för marinen blev operativt ansvarig för marinens stridskrafter.

Den stora geografiska utbredningen av kustartilleriet hade gjort fästningsbegreppet omodernt. Med försvarsbeslutet 1942 klarlades kustartilleriets territoriella ledning. Begreppet fästning avskaffades och ersattes av begreppet kustartilleriförsvar, vilka inrättades i våra fem regioner. Kustartilleriförsvarscheferna lydde territoriellt under respektive militärbefälhavare, men var sjöoperativt underställda respektive marindistriktschef.

Kustartilleriförsvaren indelades taktiskt i sektioner, som senare blev Kustartilleribrigader, där KAB 1 – 3 fanns inom Stockholms kustartilleriförsvar, KAB 4 inom Blekinges och KAB 5 inom Göteborgs kustartilleriförsvar. Västra delen av Blekinge blev 11. Ka-gruppen och norra delen av Bohuslän blev 12. Ka-gruppen. Ka-förbanden kom även att innehålla ett stort antal lokalförsvarsförband ur Armén. Ka-brigaderna underindelades i spärrbataljoner som vardera innehöll tunga- och lätta batterier, minspärrtroppar, underrättelse- och underhållsförband m.m.

Antalet fredsförband utökades från två till fem förband. Gotlands Kustartilleriförsvar med Kungl. Gotlands kustartillerikår (KA 3) tillkom 1938 som ett resultat av FB 1936. Benämningen kustartilleriförsvar blev ledande när fästningarna på fastlandet bytte namn till kustartilleriförsvar. Kungl. Älvsborgs kustartilleriregemente (KA 4) uppsattes den 1 juli 1942 samtidigt som Göteborgs Kustartilleriförsvar organiserades. 1937 upprättades Norrlandskustens Marindistrikt och Hemsö fästning bemannades vid beredskapshöjningen 1939 med  Vaxholms kustartilleriregementes detachement vilket 1941 förstärktes med ett detachement ur Karlskrona kustartilleriregemente. 1942 erhöll förbandet namnet Härnösands kustartilleridetachement (KA 4 H). Benämningen Hemsö fästning ändrades 1942 till Hemsö kustartilleriförsvar. Från 1953 benämndes utbildningsförbandet i Härnösand Kungl. Härnösands kustartillerikår.

Efterkrigstiden - Rörligheten ökar

Utbyggnaden av tungt artilleri på Norrlandskusten hade under världskriget endast omfattat Härnösands- och Holmöområdena. Det fanns två tunga och tre lätta batterier vid Ångermanälvens mynning. Batteriet på Holmögadd blev klart 1943 och bestod av tre 15,2 cm pj  M/98 med ursprung från pansarskepp.

Hemsön förstärktes under 50-talet med ett av två batterier med vardera tre dubbeltorn 15,2 cm artilleri M/51 avsett för kryssare till Siam, nuvarande Thailand. Kanonerna hade beslagtagits hos Bofors och det byggdes nu en av Kustartilleriets största berganläggningar på Hemsö för detta batteri. Ett likadant batteri tillfördes Bungenäs på Gotland, dock med pjäsvisa anläggningar.

Utbyggnaden fortsatte under 1950-talet med tunga och lätta batterier i Luleå-, Sundsvalls- och Gävleområdena.

Den operativa rörligheten hos kustartilleristridskrafterna representerades av det rörliga artilleriet, som hade god operativ rörlighet och taktiskt hade goda möjligheter att snabbt ominrikta och hade goda räckvidder.

Markstridskrafterna bestod av lokalförsvarsförband och närstridsenheter, alla med begränsad rörlighet. Detta framstod som alltmer besvärande, då uppgiften bl.a. var att kunna övervaka skärgårdarnas områden för att förhindra infiltration. Tankar väcktes på att skapa förband av jägartyp. Efter viss försöksverksamhet kom kustjägarkompanier att utbildas från 1956 vid KA 1 för att ingå i krigsorganisationen från 1960. Sammanlagt 8 kustjägarkompanier tilldelades kustartilleriförsvaren.

1958 års försvarsbeslut pressade Marinen hårt. Bakgrunden var att regeringen ansåg att Flygvapnet med sitt attackflyg hade fått större möjlighet att verka mot sjömål, vilket ansågs minska de större fartygens värde. Detta ledde till att CM utarbetade Marinplan 60, som utgjorde grunden för den lätta flottan. Samtidigt utarbetades inom Ka en ”Ka-studie 60”, som utgjorde riktlinjer för Ka-stridskrafternas utveckling under 1960-talet. Den kom att få stor betydelse och blev i praktiken vägledande ända fram till 1990-talet. De viktigast i denna studie var:

  • Kustartilleristridskrafterna skulle användas i invasionsförsvaret, som var överordnat andra uppgifter
  • Inom skärgårdsområdena skulle de fasta förbanden kraftsamlas ”klasvis” till de viktigaste områden och inloppslederna
  • Kustartilleristridskrafterna skulle utnyttjas framskjutet till försvar av de viktigaste farvattensförträngningarna, t ex Norra och Södra Kvarken, Bornholmsgattet och Öresund. Stor möda lades ner på att skapa långt framskjutna förband med mycket hög skyddsnivå, bl a Holmögadd och Roten.
  • Risken för upptäckt från luften och bekämpning med såväl konventionella vapen och taktiska kärnvapen bedömdes som stor. Detta ledde till att inte bara tornpjäser utan även radar- och mätstationer och andra delar fick kraftigt skydd. För äldre anläggningar förbättrades det fortifikatoriska skyddet.
  • Rörligheten tillmättes stor betydelse, genom operativa omgrupperingar skulle man därmed kunna förtäta skyddet och ersätta utslagna förband. Detta kom att leda till uppsättande av båtburna rörliga spärrkompanier med lätta robotar och minor och de landgående rörliga spärrbataljonerna med lätt artilleri, lätta robotar och minor.
  • Rörligheten av elden borde förbättras genom att visst tungt artilleri ersattes av robotförband. Dessa skulle utnyttja sin mycket långa räckvidd. Anskaffning av kustrobotsystemet 08 skedde. Detta sjömålsrobotsystem infördes också på jagarna Halland och Småland.
  • Betydelsen av hög beredskap underströks. De fasta förbanden fick all sin materiel förrådsställd på grupperingsplatsen, det mesta i skydd i bergrum. Materielen utformades så att den kunde verka under kortare tid med ett minimum av personal, t.ex. vid kuppanfall. Repetitionsövningar skulle bedrivas så att alla förband var stridsberedda omedelbart efter mobilisering.
  • I skärgårdarna måste förbanden förfoga över en standardiserad och ändamålsenlig båtmateriel för både personal och materieltransporter.

Detta ledde till att långa serier av transportbåtar av plutons- och gruppstorlek anskaffades.

ÖB accepterade Ka-studien och denna godtogs av regering och riksdag.

Vid ingången av 1960-talet bestod kustartilleriet av 37 tunga och 73 lätta batterier, lätta robotbatterier och ett stort antal minspärrtroppar, minutläggningsdivisioner, två kustjägarkompanier och övervaknings- och underhållsförband. Dessa var sammanförda i fem kustartilleriförsvar, i sin tur indelade i fem kustartilleribrigader, två ka-grupper, sju självständiga spärrbataljoner och tre rörliga artilleribataljoner.

Det fanns fast kustartilleri utbyggt i alla viktiga inlopp och hamnar.

En parentes i ka:s utveckling av fasta pjäser bör nämnas. På 1950-talet utvecklade Bofors en helautomatisk 10,5 cm allmålspjäs. Tre batterier med vardera två pjäser byggdes i början av 60-talet på Arholma, Nåttarö och Bodskär. De var avsedda att ersätta många 57 mm:s batterier.

Innovationsviljan var stor inom Ka. 18 nya lätta tornbatterierna (7,5 cm kabatt M/57) började byggas i början av 1960-talet. Innan dessa kom på plats hade man under 1950- och början på 1960-talen byggt 9 st 7,5 cm batt M/05-10 i bunker som grupperades i Karlshamn, Slite, tre inom SK, ett i Sundsvall och två i Gävle.

Tankar på ubåtars användbarhet i skärgårdarna födde idéer på motmedel. De kontrollerbara mineringarna utvecklades och kompletterades med passiva och aktiva bevakningssystem.

1963 beslutades att ytterligare 12 st 7,5 cm tornbatterier skulle byggas. När serien var färdigställd på 1970 talet hade det blivit den längsta serie någonsin av artilleri som var konstruerat för kustartilleriet. Det blev 30 batterier med tre pjäser var, alltså 90 pjäser.

Dessa batterier kom att i princip ersätta alla tidigare 57 mm batterier.

Försök med en fransk målrobot ledde till beslut 1962 om anskaffning av kustrobotförband. Det var operativt 1968 och blev så vitt känt det första operativa kustrobotförbandet i världen. Rörliga spärrförband var under uppsättande.

Nya radarspaningsförband var uppsatta och en kontinuerlig övervakning av kustområdena kunde ske.

En helikopterorganisation gemensam för Marinen hade satts upp med lätta och tunga helikoptrar.

Kraven på försvarsmaktsgemensam operativ ledning av Rikets stridskrafter ledde till att Försvarsstaben omorganiserades 1961. CM:s operativa ledning av Marinstridskrafterna via Marindistrikten/Marinkommandona övergick till ÖB och Försvarsstaben. 1966 inrättades regional operativ ledning genom att sex militärområdesbefälhavare blev operativt ansvariga för alla tilldelade förband ur Armén, Marinen och Flygvapnet (S,Ö,V,B, NN och ÖN, Gotland blev Militärkommando ingående i milo Ö). 1. Flygeskadern (Attackeskadern – ÖB:s klubba) blev underställd ÖB.

MB samverkade på regional nivå med civilbefälhavarna.

På lägre regional nivå indelades riket i försvarsområden, örlogsbaser, kustartilleriförsvar (som samtidigt var försvarsområden i Vaxholm, Göteborgs- och Bohus- och Blekinge län) och sektorer. Det innebar att kustartilleriförsvarscheferna blev underställda respektive MB. Marinkommandona som hittills taktiskt hade lett kustartilleriets sjömålstrid hade  nu endast ledningsuppgifter för sjöstridskrafterna, varför de ombenämndes till örlogsbaser.

Frågan om det äldre tunga artilleriet skulle ersättas av kustrobot med ungefär samma räckvidd hade studerats vilket ledde till att omsättningen skulle ske med 12 cm automatladdade tornbatterier med ett balanserat skydd för alla ingående enheter. Produktion av de s.k. ERSTA pjäserna, senare benämnda 12 cm kapjäs M/70 påbörjades hos Bofors 1972. Det första batteriet övade på Landsort 1976.

Samtidigt pågick tillverkning av 7,5 cm kapj M/65 till de rörliga spärrbataljonerna. Perioden var dynamisk för kustartilleristridskrafterna. De ekonomiska förhållandena blev kärvare och man kunde skönja att de fasta förbanden, trots livstidsförlängningar inte skulle kunna omsättas i full omfattning före livstidens utgång.

Försvarsbeslutet 1977 blev dystert och för kustartilleriet kom det att innebära en mycket långsam omsättningstakt för det fasta kustartilleriet. Detta ledde till ytterligare livstidsförlängningar. Projektet IKAROS (Iståndsättning av Kustartilleriets Rouerade System) sjösattes innebärande uppgradering av äldre tunga batterier med ny eldledning, bättre Lv-skydd och förstärkning av anläggningarnas motståndskraft, främst mot ABC-vapen.

Antalet nya 12/70-batterier begränsades till sex, och det sista på Holmögadd kom att ingå i krigsorganisationen 1983.

Men fortfarande skulle det rörliga artilleriet prioriteras. Studier som påbörjats 1969 ledde till beslut 1977 om anskaffning av rörliga 12 cm batterier M/80, under projektet kallat KARIN (Kustartilleriets Rörliga Invasionsförsvar). Sex batterier om vardera fyra automatladdade pjäser ersatte under slutet av 1980-talet 15,2 cm M/37 och 21 cm  batterierna M/42. 12/80 batterierna organiserades två och två i tre kabataljoner. Två bataljoner tilldelades MiloS och en bataljon MiloÖ.

Övergång till amfibieförband påbörjas

Under senare delen av 1970-talet insåg man att de skärgårdsrörliga förbanden behövde utvecklas och att jägarkomponenten bättre behövde samordnas med eldkraften ur andra förband. Därmed var idén till Amfibiebataljonerna född. Vid en övning inom SK 1981 prövades organisation och taktik med den äldre materiel som stod till förfogande och i nära bataljonsstyrka. 1982 års försvarsbeslut innebar att anskaffning av förbandstypen skulle påbörjas, samtidigt som anskaffning av tungt rörligt artilleri skulle fullföljas och en ny lätt kustrobot anskaffas.

Övningen 1981 visade bland mycket annat att det ställdes helt andra krav på båtmaterielen än vad den dåvarande båtparken  uppfyllde för att taktiken skulle vara genomförbar. Detta ledde till en omfattande utvecklings- och försöksverksamhet under 1980-talet där ett flertal leverantörer var med och tävlade. Slutresultatet blev bland annat Stridsbåt 90H som konstruerades i samarbete mellan FMV och Docksta varv. Ett stort antal 90H kom att tillverkas av bl.a. Docksta- och Fårösundsvarvet. Utländska försvarsmakter blev kunder, liksom inom Sverige även polis, brandförsvar och sjöräddningen. Tillsammans med några andra båttyper kom kustartilleriet på 90—talet att helt ha förnyat sin båtpark.

I inledningen av 1980-talet hade det säkerhetspolitiska klimatet åter försämrats. Upprepade undervattenskränkningar skedde och en sovjetisk ubåt grundstötte i oktober 1981 inom militärt skyddsområde i Karlskrona skärgård och flera inträngande ubåtar registrerades i Hårsfjärden i september 1982. Allt tydde på att främmande ubåtar kränkte svenskt vatten runt kusten från Töre i Norrbotten till Gullmarsfjorden i Bohuslän.

För kustartilleriet påbörjades en utveckling av passiva och aktiva underrättelseutrustningar och taktiken finslipades. Nya och omfattande bevakningssystem grupperades och bevakningsbåtarna kompletterades med bättre hydrofoner och vapen. Ubåtsskyddskompanier byggdes upp, delvis ständigt bemannade och insatsberedda. Ubåtsskyddsverksamheten ledde till en dramatisk höjning av beredskapsmedvetandet och den operativa och taktiska förmågan hos staber och förband, främst inom Marinen.

Sjörobotfrågan hade varit brännande sedan en uppgradering av Robot 08A inställdes 1968. Marinen, främst Flottan ville köpa den i USA tillverkade roboten Harpoon som fanns färdigutvecklad. Efter många turer och en samordning med Flygvapnets krav beställdes RBS 15 av SAAB 1979 och 1982 var den första roboten installerad ombord på torpedbåten/robotbåten Piteå. 1986 sköts det första robotskottet från en robotbil och därefter beställdes systemet till Kustartilleriet. Inriktningen var att beställa fyra batterier, varav ett borde avses för Gotland. Innan batteriet var operativt i Sverige hade Finland redan hunnit sätta upp ett RB 15-batteri.

Försvarsbeslutet 1987 angav en gynnsam inriktning för kustartilleriet, främst det rörliga kustartilleriet, i första hand med robotbatterier och påtalade också vikten av att inom viktiga kust- och skärgårdsområden modernisera fasta förband. Denna inriktning blev kortlivad. Efter endast ett par månader befanns försvarsbeslutet vara underfinansierat och nödlösningar med bl.a. förkortad värnpliktsutbildning och inställda repetitionsutbildningar blev följden. Antalet robotbatterier 15 kom att stanna vid ett och all modernisering av fast artilleri inställdes. Detta innebar att livslängden ohjälpligt uppnåddes och ytterligare fasta spärrbataljoner fick läggas ner.

Kalla kriget upphör – reducering av kustartilleriet påbörjas

Under de sista åren av 1980-talet genomgick Europa en dramatisk säkerhetspolitisk utveckling. Sovjetunionen imploderade och 1989 tvingades Östtyskland under trycket av flyktingströmmar att öppna muren, av samma skäl som 1960 lett till dess byggande.

Warszawapakten kollapsade 1991 och flera av medlemsländerna sökte inträde i Nato. Sveriges säkerhetspolitiska läge förändrades radikalt. Det försvarsbeslut som skulle ha fattats 1991 uppsköts ett år. Regeringen var i propositionen dock försiktig med att helt avskriva krigshotet och pekade på att Ryssland alltjämt hade en avsevärd offensiv kapacitet. 1992 års försvarsbeslut innehöll därför inga dramatiska reduceringar av förbandsmassan.

Nästa försvarsbeslut, som blev uppdelat i två omgångar, ett 1995 och ett 1996/97 som preciserade organisationsutvecklingen. Uppfattningen hade nu etablerats att risk för en invasion var utesluten under den närmaste tio-årsperioden. De fundamentala uppgifterna kvarstod men beredskapen i totalförsvaret kunde sänkas.

Ett nytt begrepp – anpassning – infördes, vilket var en modern variant av elastitetsprincipen från 1925. Uppfattningen att risk för invasion inte kunde ske under den närmaste tio-årsperioden rullades för varje år.

Ledningssystemet förändrades flera gånger under perioden 1990 – 2000. På grund av rationaliseringstryck reducerades antalet militärområden i två omgångar till tre. För Marinen sammanslogs de lägre regionala ledningsmyndigheterna Örlogsbaser och Kustartilleriförsvar till Marinkommandon. Detta hade inletts på Västkusten 1981 i samband med att Nya Varvet lämnades. Från 1981 benämndes den sammanslagna myndigheten Västkustens Militärkommando, men bytte senare namn till Marinkommando. 1986 bildades på samma sätt Norrlandskustens Marinkommando (MKN). Ostkustens Marinkommando (MKO) och Sydkustens Marinkommando (MKS) tillkom 1990.

1994 bildades Försvarsmakten. Försvarsmakten bestod nu av en myndighet. Tidigare hade försvarsgrenschefer, Militärbefälhavare, förbandschefer, skolchefer m.fl. varit egna myndigheter, formellt underställda regeringen.

Chefen för Marinen, med marinstab upphörde och blev nu marinledning i Högkvarteret. 1998 ombildades Högkvarteret igen och alla funktioner blev försvargrensgemensamma. Chefen för marinledningen blev nu Generalinspektör för marinen. 2000 genomfördes den största förändringen av ledningsorganisationen på mycket lång tid, eller kanske någonsin. Den högre och lägre regionala nivån upphörde. Vid sidan av Högkvarteret skapades en operativ insatsledning och tre taktiska kommandon utan territoriellt ansvar, där Marinens Taktiska kommando var ett. Landet uppdelades i fyra militärdistrikt för territoriella uppgifter och samverkan med övriga totalförsvarsmyndigheter.

För underrättelseinhämtning och stöd till marina stridskrafter skapades två marinbaser, en på Muskö och en i Karlskrona med sjöbevakningscentraler i Härnösand, Visby, Muskö, Karlskrona, Malmö och Göteborg.

Under denna tioårsperiod hade krigsorganisationen successivt reducerats.

1992 bestod kustartilleriets krigsorganisation av brigaderna med totalt 19 spärrbataljoner, sex amfibiebataljoner som avlöste de sex rörliga spärrbataljonerna, tre rörliga kustartilleribataljoner och ett RB-15-batteri. Försvarsbeslutet angav en reducering med sju spärrbataljoner men att en hotanpassning skulle ske med bl.a. bättre luftvärn av de kvarvarande.

1996 beslutades att de rörliga förbanden skulle bibehållas och endast sex fasta kustartilleriförsvarsbataljoner skulle kvarstå i prioriterade områden. Det innebar bl.a. att de sist färdigställda 12/70 batteriet på Holmögadd lades i materielreserv efter ca tio år i krigsorganisationen.

2000 kom den tredje kraftiga reduktionen på kort tid. Kustartilleriförbanden reducerades till en rörlig brigadledning, 1. Amfibiebrigaden och tre amfibiebataljoner. Ytterligare två amfibiebataljoner och två kustartilleribataljoner fanns materiellt i den s.k. materiella mobiliseringsberedskapen. Därmed var den mer än tusenåriga historien med kustfästningar som skydd för vitala delar av landet slut.

Förbanden i grundorganisationen hade en kvalfull resa under samma period.

Efter försök vid KA 3 med ett helhetsansvar för krigsförbandschefen kaderorganiserades många krigsförband i fred. Detta benämndes VerksamhetsInriktning 90 (VI 90).

Krigsförbandsbenämningarna utnyttjades i grundorganisationen. Under Marinkommandochefen ombenämndes förbanden till:

  • Andra kustartilleribrigaden med Vaxholms kustartilleriregemente. Under denna löd i fred men ej efter mobilisering Roslagens marinbrigad och Södertörns marinbrigad.
  • Fjärde kustartilleribrigaden med Karlskrona kustartilleriregemente. Under denna löd i fred men ej efter mobilisering Karlskrona maringrupp och 1. Kaledningsgruppen
  • Fårösunds marinbrigad med Gotlands kustartilleriregemente
  • Göteborgs marinbrigad med Älvsborgs kustartilleriregemente
  • Härnösands maringrupp med Härnösands kustartilleriregemente

Prefixet marin angav att förbandet innehöll förband ur såväl kustartilleriet som flottan. I fastlandsförbandens fyra områden sammanfördes tidigare underhållsförband till marinkommandounderhållsbataljoner.

Ordningen blev dock kortlivad. Redan 1998 vände man på benämningarna och lät  de mera traditionsrika regementsnamnen vara ledande. Nu blev namnen:

  • Vaxholms kustartilleriregemente och Första kustartilleribrigaden
  • Karlskrona kustartilleriregemente och Andra kustartilleribrigaden
  • Gotlands kustartilleriregemente
  • Älvsborgs kustartilleriregemente

Det fick de heta i två år.

Trots mängder av förbandsnedläggningar i Armén och Flygvapnet hade Kustartilleriets fredsförband kunnat överleva. KA 5 hade utsatts för en hård granskning inför varje försvarsbeslut sedan 1970-talet. Krigsförbanden blev dock allt färre, grundutbildningskontingenten blev allt mindre och en tydlig överkapacitet på utbildningsplatser uppstod sammantaget i kustartilleriet.

1992 beslöts att KA 5 skulle läggas ner när den för Norrlandskusten avsedda 6. Amfibiebataljonen var grundutbildad.

Men den kraftiga och dramatiska minskningen av Försvarsmaktens krigsorganisation och den starkt minskade grundutbildningskontingenten, år 2001 totalt för FM ca 16.000 man, följdes av en kraftig minskning av antalet utbildningsförband.

I kustartilleriet lades den 30 september 2000 Karlskrona- och Gotlands kustartilleriregementen (KA 2 och KA 3) ner.

Med de förband som Kustartilleriet nu hade att utbilda var kustartilleri inte längre en bra beskrivning av vapenslaget. De kvarvarande förbanden ombenämndes från den 1 juli 2000 till

         * Vaxholms amfibieregemente med Första amfibiebrigaden (Amf 1)

         * Göteborgs amfibieregemente (Amf 4) och

         * Amfibiestridsskolan (AmfSS)

Vid samtidiga ceremonier på Vaxholms Kastell och Nya Älvsborgs Fästning den 26 oktober 2000 bytte Kustartilleriet namn till Amfibiekåren.

Kustartilleriet firade 100 år 2002

Kustartilleriet blev alltså 98 år, men vapnets 100-årsdag firade 2002 med flera begivenheter.

  • Högvakt ur Amf 1 på slottet där Kustartilleriets sex förbandsfanor paraderade
  • Kransnedläggning vid graven för Kustartilleriets grundare, generalmajor Fredrik Centerwall
  • Bankett på Stadshuset med bl.a. H.M. Konungen och Prins Carl Philip närvarande
  • Förevisning av Amfibieförband på Skeppsholmen
  • Sista skottet med fast Ka på Söderarms 12/70-batteri den 28 september

Sista skottet med 12/80 sköts den 26 september 2000 på Västra Uttorp, Sturkö.

Sammanfattning – slutsats

Utan tillgång till det stora lager av eldrör från utrangerade eller moderniserade fartyg hade inte den stora utbyggnaden av det fasta kustartilleriet varit möjlig. Av pjäser med kaliber över 10 cm som har funnits i Ka har 73 st ursprung från örlogsfartyg. 79 st har ursprungligen varit utvecklade som ka-pjäser. Av dessa utgjordes 18 st av beslagtagna pjäser. Om inte dessa räknas så utgjorde flottans f.d. pjäser 59 % av alla tunga fasta pjäser.

Av detta borde man dra den viktiga slutsatsen att inte skrota eldrör. Men det har man gjort – omsorgsfullt också.

En annan slutsats kan också vara att Ka vann det kalla kriget. Kustartilleriet var fredsbevarande och det blev ju inte krig.