Stockholms amfibieregementes kamratförening

VAPENBRÖDERNA

Sveriges äldsta militära kamratförening

Amf 1 heraldiska vapen

KA 1 HISTORIK

Kungl. Vaxholm kustartilleriregementes historik

Sammanställt av Sten Munck af Rosenschöld
2020-01-12

Innehållsförteckning

Förhistoria

1724 – 35 anlades Fredriksborgs fästning vid Oxdjupet på Värmdölandet. Fästningen var byggd för 100 kanoner och 2000 man. Vaxholms kastell byggdes om 1833 – 67 samtidigt som Rindö redutt på Rindö västra byggdes tillsammans med ett antal mindre befästningar i sunden. Beväpningen utgjordes av 150 kanoner av olika kalibrar.

Artillerister fick fästningen från början ur det stora artilleriregementet. När detta år 1794 uppdelades i fyra regementen blev det Svea artilleriregemente som tillhandahöll tre kompanier åt Vaxholm. Från 1882 tillkom ett kompani ur Göta artilleriregemente. Dessa fyra kompanier bildade grunden för Vaxholms artillerikår som uppsattes 1889. Därmed fick fästningen en fast besättning. Förutom artillerister har soldater ur praktiskt taget alla landets infanteriregementen tjänstgjort i fästningen fram till 1800-talets slut. Huvudexercisplats under ett par hundra år var lägret i Vaxholm. Artilleriövningar genomfördes vid fästningen och i befästningar i fästningens närhet.

Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente bildas

Försvarsbeslutet 1901 ledde till uppsättandet av kustartilleriet 1902 med bl.a. Vaxholms fästning (VF) och Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente, KA 1. Den förutvarande Vaxholms artillerikår blev kärnan i KA 1, min- och yrkespersonal kom från flottan. Regementschefen blev också kommendant i fredstid och fick med sin stab tjänsteställe på Vaxholms fort som kastellet då hette. Dit förlades också delar av regementet, bl.a. en bataljon. KA 1 i övrigt fick sina förläggningsplatser på Oscar Fredriksborg, där man redan i samband med att Oscar Fredriksborgs fästning byggdes 1869 – 77 hade byggt eller flyttat dit träkaserner till östra Rindö. Dessa kom från lägret i Vaxholm, från Slite på Gotland och från Dalarö. Huvuddelen av de senare kasernerna och befälsbostäderna byggdes under perioden 1903 – 10. Kasernerna på östra kaserngården tillhörde KA 1 och togs i bruk 1904 och var helt klara 1906 medan de på västra kaserngården jämte kanslihuset tillhörde I 26. Kasernerna var ritade efter arkitekt Erik Josephssons typritningar för alla de infanteriregementen som byggdes efter värnpliktens införande.  Kasernerna på KA 1 hade tre våningar till skillnad mota typritningarnas fyra.

Regementschefen hade för ledning och förvaltning en regementsexpedition och en förvaltningsdirektion. När kasernetablissementet på Oscar Fredriksborg togs i bruk 1904 organiserades kompanierna i två bataljoner. KA 1 kompanier hade udda nummer medan Karlskrona Kustartilleriregemente hade jämna. Kompanierna var artillerikompanier (AK), minörkompanier (MK) eller yrkeskompanier (YK) (för övriga tjänstegrenar). Denna organisation behölls i princip till 40-talet:

I .Bataljon

  1. AK förlagd till Vaxholms kastell, bemannade batterier vid Kodjupet och väster därom
  2. MK förlagd till Vaxholms kastell
  3. AK förlagd till Rindö redutt, bemannade Rindö redutts batterier och ballongavdelning

 

II .Bataljon förlagd till Oscar Fredriksborg

  1.   AK bemannade batterier å Värmdö-platån
  2. AK bemannade Oscar Fredriksborgs batterier m.m.
  3. AK bemannade batterierna 7 och 8 dvs Byviksfortet, 21. och 22. Batteriet
  4. MK
  5. YK

 

Från 1917 fördelades tio kompanier på tre bataljoner. Efter försvarsbeslutet 1925 minskade antalet kompanier till sju.

Personalstaten (stamkader) för KA 1 utvecklades under dessa år enligt nedan

År                      Regoff              Kompoff          Underoff          Manskap

1902                 4                        33                      66                      620

1912                 5                        49                      84                      712

1920                 8                        73                      207                    617

1926                 7                        40                      70                      270

 

Med samma försvarsbeslut 1917 uppsattes ett infanteriregemente, Kungl. Vaxholms grenadjärer (I 26), med personal ur Värmlands fältjägare och Hallands bataljon. Regementet förlades till Oscar Fredriksborg. Vid Svea Ingenjörkår uppsattes också ett särskilt kompani (Ing 1V) som förlades till Vaxholm (Ingenjörkasernen).

Med 1925 års försvarsbeslut gjordes stora reduktioner vid fredsförbanden. Vaxholms grenadjärer (I 26) las ner och ersattes av en fästningsbataljon ur Göta Livgarde.

Beredskapen 1939 – 45

Den stora geografiska utbredningen av kustartilleriet hade gjort fästningsbegreppet omodernt. Med försvarsbeslutet 1942 klarlades kustartilleriets territoriella ledning. Begreppet fästning avskaffades och ersattes av begreppet kustartilleriförsvar, vilka inrättades i våra fem regioner. Vaxholms fästning (VF) bytte därmed namn till Stockholms kustartilleriförsvar (SK). Kustartilleriförsvarscheferna lydde territoriellt under respektive militärbefälhavare, men var sjöoperativt underställda respektive marindistriktschef.

 

Under huvuddelen av beredskapen från september 1939 – 45 var inkallelserna vid VF/SK på en nivå av ca 10000 man, såväl kustartillerister som armépersonal. När Sverige i augusti 1943 sa upp transiteringsavtalet med Tyskland var utan undantag alla förband inkallade och övade artilleriskjutning m.m.

Vid sidan av det enorma arbetet med att bygga Havsbandslinjen hade KA 1 uppgiften att svara för mobilisering, utbildning och beredskap. Det gällde för KA 1 att hålla jämna steg med utbyggnaden så att nya batterier och minspärrtroppar kunde bemannas i den takt förbanden tillkom. För att klara detta krävdes nya resurser och olika utbildningsläger skapades på Hamnskär, Korsö och Mellsten. Detta fick en rivstart i samband med mobiliseringen. De unga duktiga yrkesbefälen avdelades för denna utbildning medan beredskapsbördan i stor utsträckning fick bäras av reservofficerarna. Utan sina duktiga reservofficerare hade kustartilleriet inte klarat andra världskriget beredskap i Havsbandslinjen. Kustartilleristerna och Landstormen i Stockholms skärgård bar troligen den tyngsta och besvärligaste beredskapsbördan av alla. De var inkallade mycket långa perioder på mycket isolerade platser. Utsatta för vädrets makter i ytterskärgården fick de få permissioner som bara kunde utnyttjas av dem som orkade gå till fots t.ex. från Söderarm till Räfsnäs. (ca 20 km) eller från Korsö till Stavsnäs (ca 15 km) över isen.

Fredsorganisationen

Organisationen av KA 1 var från 1939 indelad i tre bataljoner:

  1. bataljonen 1. Komp fast sjöfrontsartilleri, huvudsakligen i norra skärgården
  2. Komp signal- och minkompani
  3. bataljonen 4. Komp fast sjöfrontsartilleri i övrigt
  4. komp rörligt sjöfrontsartilleri
  5. komp signal- och minkompani

III. bataljonen 2. Komp luftvärnsartilleri

  1. komp yrkeskompani

Denna indelning kompletterades med två kompanier 1944.

Personalstaten (stamkader) vid KA 1 var under denna period (utöver beredskapsinkallelser):

År                      Regoff              Kompoff          Underoff          Manskap

1939/40           8                        37                      62                      341

1944/45           11                      40                      141                    539

 

KA 1 förläggning på kastellet upphörde 1941 då även f.d. I 26 kaserner på östra Rindö kunde disponeras och hela regementet samlades där. 1944 flyttade kommendantens (kustartilleriförsvarschefens) ämbetslokaler från kastellet till Vaxön och inrymdes i f.d. Ingenjörkasernen.

VU 60 införs

Genom utredningen VU 60  (Värnpliksutbildning 60) skapades ett trovärdigt system  för ett välutbildat försvar på värnpliktens grund. Systemet innehöll såväl en grundutbildning av rimlig längd som ett repetitionsutbildningsystem av tillräcklig omfattning. Efter införandet stod kustartilleriet mot slutet av 60-talet på sin högsta nivå vad gäller personell kompetens och samträning av förbanden. De ändrade ekonomiska förutsättningarna efter försvarsbesluten 1968 och 1972 gjorde det dock nödvändigt att i ökande grad gå ifrån VU 60. Det skedde både genom en minskning av grundutbildningens längd och genom en förkortning av repetitionsövningarna och med alltmer selektiva inkallelser till dessa.

Med Kustjägarskolans organiserande  1959 infördes ett nytt element i grundutbildningen vid KA 1. Nu förbättrades efterhand förmågan till rörlig strid i skärgården.

Regementet var från 1956 organiserat i en regementsstab samt

Spärrbataljon med bataljonsstab

  1. Batt stabs- och sambandsutbildning
  2. Batt tungt sjöfrontsartilleri
  3. Batt lätt sjöfrontsartilleri

Minbataljon med bataljonsstab

                          Ka Minskola

  1. Muldiv min- och dykutbildning
  2. Muldiv båtutbildning

 

Närförsvarsskolan (NärfS) med skolstab

 

Kasernbatteri

 

1959 ombildades NärfS om till Kustjägarskolan, som erhöll följande organisation:

 

Kustjägarskolan (KustJS) med skolstab

  1. Kustjägarkomp
  2. Kustjägarkomp

Under perioden genomfördes personalförsörjningen av krigsförbanden i huvudsak genom individvis omsättning. Detta innebar att grundutbildningen kunde genomföras i rationellt sammansatta  utbildningsenheter med  även ett stort inslag av centraliserad utbildning. Efter genomförd grundutbildning krigsplacerades de värnpliktiga vid ett stort antal krigsförband beroende på behovet. Det var först efter första repetitionsutbildningen som man fick kunskap om sitt eget krigsförband och dess personal. Systemet var kostnadseffektivt utifrån VU 60-systemet. Genom att flytta utbildningen varje år mellan ytterförläggningarna Mellsten, Korsö respektive Hamnskär fick utbildningsbefälet en god kunskap om hela SK krigsorganisation. Den långa grundutbildningstiden medförde dock långa tider ute i ytterskärgården för yrkesbefälet, från maj till och med september. Från utbildningsåret 1972/73 förkortades grundutbildningen för huvuddelen (F-vpl) från 10 till 7,5 månader.

1972 färdigställdes vattenövningshallen på Rindö. Därigenom skapades bättre förutsättningar för  utbildning av min- och attackdykare. Den var därutöver en uppskattad träningslokal även för övriga värnpliktiga och befäl.

Omorganisation av SK och KA 1

Med FB 1982 sammanslogs 1985 SK och KA 1 till en myndighet. Härigenom kunde stabsorganisationerna sammanslås och reduceras och utbildningsledningen utökas. KA 1 blev därmed underställt chefen för Stockholms kustartilleriförsvar (C SK). Det nya förbandet benämndes Stockholms kustartilleriförsvar med Vaxholms kustartilleriregemente (SK/KA 1).

Amfibieförbanden föds

Under senare delen av 1970-talet insåg man att de skärgårdsrörliga förbanden behövde utvecklas och att jägarkomponenten bättre behövde samordnas med eldkraften ur andra förband. Därmed var idén till Amfibiebataljonerna född. Vid en övning inom SK/KA 1 1981 prövades organisation och taktik med den äldre materiel som stod till förfogande och i nära bataljonsstyrka. 1982 års försvarsbeslut innebar att anskaffning av förbandstypen skulle påbörjas, samtidigt som anskaffning av tungt rörligt artilleri skulle fullföljas och en ny lätt kustrobot anskaffas.
Övningen 1981 visade bland mycket annat att det ställdes helt andra krav på båtmaterielen än vad den dåvarande båtparken  uppfyllde för att taktiken skulle vara genomförbar. Detta ledde till en omfattande utvecklings- och försöksverksamhet under 1980-talet där ett flertal leverantörer var med och tävlade. KA 1 tog en mycket aktiv del i försök och prov av den nya båtmaterielen. Slutresultatet blev bland annat Stridsbåt 90H som konstruerades i samarbete mellan FMV och Docksta varv. Ett stort antal 90H kom att tillverkas av bl.a. Docksta- och Fårösundsvarvet. Utländska försvarsmakter blev kunder, liksom inom Sverige även polis, brandförsvar och sjöräddningen. Tillsammans med några andra båttyper kom kustartilleriet på 90—talet att helt ha förnyat sin båtpark.

Fortsatta trupprov skedde vid KA 1 från 1988. Mer om amfibieepoken nedan.

Ubåtsskyddsinsatser

Ubåtsskyddsinsatserna från 1982 och framåt kom att sätta sin prägel på verksamheten vid SK/KA 1. Insatserna skapade ett beredskapsmedvetande och en krigsliknande situation som skärpte professionalismen i hela organisationen. Särskilt för minvapnet innebar insatserna ett dramatiskt lyft genom en mycket omfattande materielutveckling som snabbt omsattes vid förbanden. Insatserna innebar en betydande påfrestning på  personalen med en omfattning på tjänstgöringen som kunde liknas vid beredskapsåren, utan att detta återspeglades i resten av samhället. För de övriga tjänstegrenarna inom KA gick också denna verksamhet ut över utbildningsresultat och den egna huvudtjänsten.

Efter det att ubåtsskyddskompanier organiserats på Mellsten 1985 och i Vaxholm 1988 minskade belastningen på den övriga organisationen. Ubåtsskyddskompanierna bemannades med stående beredskapsförband. Utöver de fasta ubåtsskyddskompanierna organiserades ett rörligt ubåtsskyddskompani som ett tillfälligt sammansatt beredskapsförband. Detta utnyttjades främst vid insatser i andra områden än Mellsten och Vaxholm. Motsvarande beredskapsorganisation infördes vid de övriga KA-regementena, främst vid KA 2.

Under åren 1982 – 1992 skedde  5 – 10 insatser årligen med en viss minskning de sista åren. Varje insats kunde vara från en vecka till en månad.

 

Parallellt med ubåtsskyddsinsatserna påbörjades nu regelbunden utbildning på tungt rörligt kustartilleri vid KA 1 i och med att 2. Kabataljonen organiserades. Under denna period övergick KA från individvis till förbandsvis omsättning av personalen i krigsförbanden. Detta var nödvändigt  mot bakgrund av den starkt minskade repetitionsutbildningen. Den förbandsvisa utbildningen innebar att huvuddelen av grundutbildningen genomfördes i rätt krigsförband.

Amfibieepoken från 1989

Försvarsbeslutet 1982 innebar bl.a. att sex amfibiebataljoner och fem amfibiekompanier skulle organiseras. Den förbandsmassa som dessa krävde tillgodosågs genom att de sex rörliga spärrbataljonerna och de fem rörliga spärrkompanierna las ner och deras personalvolym utnyttjades för amfibiebataljonerna och amfibiekompanierna. De 8 kustjägarkompanierna som fanns i krigsorganisationen överfördes till amfibiebataljonerna.

För KA 1 innebar detta att KustJS upphörde 1989 och en Amfibiebataljon organiserades vid regementet. Regementet hade i övrigt samma interna organisation som tidigare (från 1956), men att beredskapsförbandet Ubåtsskyddskompani MS tillkommit.

KA 1 blev då central skola för utbildning av de sex amfibiebataljonerna. Personal ur KA 2, KA 4 och KA 5 som avsågs för krigsplacering vid de amfibiebataljoner som dessa regementen skulle organisera tjänstgjorde vid KA 1 (Amfibiebataljonen) året innan deras eget förband skulle sättas upp. När utbildningen pågick vid dessa förband tjänstgjorde många av KA 1:s befäl som befälsförstärkning och som förbandsinstruktörer vid dessa förband.

Fördelningen av amfibiebataljoner var följande:

  1. Amfibiebataljonen; Tilldelades MiloM, Uppsatt av KA 1 1990, Mobansvar MKO
  2. Amfibiebataljonen; Tilldelades MiloM, Uppsatt av KA 1 1992, Mobansvar MKO
  3. Amfibiebataljonen; Tilldelades MiloS, Uppsatt 1992-93 av KA 2, Mobansvar MKS
  4. Amfibiebataljonen; Tilldelades MiloM, Uppsatt av KA 1 1994, Mobansvar MKO
  5. Amfibiebataljonen; Tilldelades MiloS, Uppsatt av KA 4 1994-95, Mobansvar MKV
  6. Amfibiebataljonen; Tilldelades MiloN med uppgifter i Luleå skärgård, Mobansvar MKN/KA 5

Utöver utbildning av kompletta amfibiebataljoner genomfördes utbildning av Amfibiekompanier vid KA 1, KA 3 och KA 4.

Marinkommandoorganisationen

Sammanläggning av Örlogsbasernas och Kustartilleriförsvarens ledningsorganisation till Marinkommando började på Västkusten 1980 då Västkustens Örlogsbas och Göteborgs Kustartilleriförsvar med fo 32 och KA 4 sammanslogs till Västkustens Militärkommando (MKV). 1986 bytte förbandet namn till Västkustens Marinkommando (MKV). En motsvarande sammanläggning skedde i Härnösand där Norrlandskustens Marinkommando (MKN) bildades 1987 vari KA 5 ingick.

1990 sammanlades Sydkustens Örlogsbas (ÖrlBS) med Blekinge Kustartilleriförsvar med Karlskrona kustartilleriregemente (BK/KA 2) till Sydkustens Marinkommando (MKS) och Ostkustens Örlogsbas (ÖrlBO) med Stockholms kustartilleriförsvar med Vaxholms kustartilleriregemente (SK/KA 1) och bildade Ostkustens Marinkommando (MKO). Från den 1. Juli 1990 utgjorde Vaxholms kustartilleriregemente organisatoriskt en utbildningsenhet inom marinkommandot med egen regementsstab.

Försvarsbeslutet 2000

Inför FB 2000 föreslog regeringen att den framtida grundorganisationen skulle innehålla två kustartilleriförband. Efter utredningar och stor turbulens beslutades att kustartilleriutbildning fortsättningsvis skulle bedrivas vid KA 1 och KA 4.

I kustartilleriet lades den 30 september 2000 Karlskrona- och Gotlands kustartilleriregementen (KA 2 och KA 3) ner.

 

Med de förband som Kustartilleriet nu hade att utbilda var kustartilleri inte längre en bra beskrivning av vapenslaget. De kvarvarande förbanden ombenämndes från den 1 juli 2000 till

         * Vaxholms amfibieregemente med Första amfibiebrigaden (Amf 1)

         * Älvsborgs amfibieregemente (Amf 4) och

         * Amfibiestridsskolan (AmfSS)

Vid samtidiga ceremonier på Vaxholms Kastell och Nya Älvsborgs Fästning den 26 oktober 2000 bytte Kustartilleriet namn till Amfibiekåren.

Chefer för KA 1 1902 - 2000

1902 – 1904  Öv Oskar Sylvander                                        1962 – 1967                          Öv Curt Karlberg

1904 – 1914  Öv Karl Wirgin                                                  1967 – 1969                          Öv Björn Engwall

1914 – 1924  Öv H.G.M. Wrangel                                        1969 – 1974                          Öv Eric Jarneberg

1924 – 1926  Öv Sam Bolling                                                 1974 – 1977                          Öv Sven-Åke Adler

1926 – 1929  Öv Tor Wahlman                                             1977 – 1981                          Öv Per Gunnar Fernander

1929 – 1935  Öv  Theodor Hasselgren                                1981 – 1983                          Öv Lars G. Persson

1935 – 1936  Öv Harald Engblom                                         1983 – 1987                          Öv Per Lundbeck

1936 – 1940  Öv Frej Allbrandt                                            1987 – 1989                          Öv Fredrik Hillelson

1940 – 1947  Öv Allan Cyrus                                                  1990 – 1992                          Öv Bertil Kristensson

1947 – 1951  Öv Emil Cederlöf                                              1992 – 1994                          Öv Claes-Göran Hedén

1951 – 1957  Öv Bo Lindeberg                                              1994 – 1996                          Öv Håkan Syrén

1957 – 1962  Öv Olof Karlberg                                              1996 – 2000                          Öv Stefan Jontell

Heraldik

Det för Vaxholms kustartilleriregemente (KA 1) 1902 – 1994, Andra kustartilleribrigaden med Vaxholms kustartilleriregemente (KAB 2) 1994 – 2000 och Vaxholms Amfibieregemente (Amf 1) 2000 – 2005 och 1. Amfibieregementet 2005 – fastställda heraldiska vapen (TFG 800080) har följande beskrivning (blasonering):

”I blått fält lilla riksvapnet, tre kronor av guld, ställda två och en. Skölden överlagd två korslagda svarta kanoneldrör av äldre modell och åtföljd å ömse sidor av tre svarta kanonkulor, pyramidformigt ordnade, framför en bastion uppbyggd av tegelfärgad fästningsmur samt ett bakom kronan utgående strålknippe av guld”.

 

 

Förbandsmarsch

Marschen ”Gardeskamrater” komponerad av Sam Rydberg (1885 – 1956) antogs 1948 som Kungl. Vaxholms kustartilleriregementes marsch.

Källor

  • Kustförsvar; Från kustbefästningar till amfibiekår; red Håkan Söderlindh; utg av Marintaktiska kommandot 2002
  • Wikipedia